Persona

I praktiken

Den användbara personan är enskild och specifik nog att kunna säga emot dig. Ett demografiskt intervall, kvinnor, 25 till 40, storstad, ger ingen reaktion på ett namn. En människa med ett jobb, ett sammanhang och en uppsättning förväntningar gör det.

Alan Cooper förde in personas i designpraktiken och presenterade tekniken för en bred publik med boken The Inmates Are Running the Asylum 1999. Definitionen som används sedan dess är en fiktiv men realistisk beskrivning av en typisk användare, byggd på intervjuer, fältstudier och liknande research i stället för på teamets gissningar.

I namngivning har personan en uppgift: att besvara en fråga. Är det här namnet begripligt för den här personen i stunden när namnet möts? Den fallerar när den byggs på antaganden, för då ger den bara teamets egen smak tillbaka med ett namn på. En fungerande persona har ett jobb att få gjort, en plats där namnet först dyker upp (ett sökresultat, en hylla, ett mejl från inköp) och något personen ogillar. Det sista är det som gör det möjligt för en persona att avvisa en kandidat.

Var det här hör hemma i processen

Studion behandlar det här som en del av en enda körning snarare än som en separat tjänst: kategorin läses, den kreativa riktningen väljs utifrån vad researchen hittade, kandidater genereras i volym och gallras sedan mot kriterier som skrevs ner först. Se hur studion arbetar för vad det producerar, eller namnmodulen för stegen i sig.

Relaterade begrepp

• Personavalidering: Att testa namn mot uppbyggda personas i stället för teamets smak: vad metoden får fram som ett möte inte gör.
• Inköpscentrum: B2B-köp görs av grupper och inte av personer.
• Positionering: Det strategiska påståendet ett namn måste bära: vad positionering är, och varför namngivning utan den ger dekoration.